Döden skrämmer mig så som den skrämmer så många andra. Det är det okända och det definitiva med döden som gör den så jävlig. Att bara försvinna från jorden och sen inte vara mer än ett minne är en så otäck tanke. Jag har ångest över döden men inte så mycket för mig själv utan för andra.
Tanken på att människor ska dö ifrån mig är näst intill o hanterbar. Döden är förjävlig. Varför ska vi leva med vetskapen att det en dag ska ta slut. Ta slut för mig men framför allt för mina älskade.
Tanken på att någon i min familj eller någon av mina vänner ska dö gör mig iskall inombords Jag vill inte att det ska ske någonsin ändå vet jag ju att det är oundvikligt.
När jag var liten ville jag att alla jag kände skulle leva tills de blev hundra år och sen skulle vi alla dö samtidigt. För hundra år är ju hur lång tid som helst och då skulle vi hinna leva ett bra liv innan dess. Att livet ska ta slut är så fruktansvärt. För vad väntar sen, himlen evigheten eller ingenting? Det vet man ju inte, på ett sätt så hoppas jag att det finns en ande värld för då känns det så mycket tryggare på något sätt.
Döden är definitiv, det går inte att göra något åt den och det är det som gör mig så förtvivlad. Jag är van att vara så realistisk i alla situationer Om något är trasigt så fixar man det, om något är tråkigt så försöker man göra något roligt. Tar en relation slut så vet man ju att det kan komma en ny. Glider man i från en vän så kan man alltid träffa nya. Förlorar du ett jobb så söker du ett nytt. Det finns lösningar i livet på allt, det är hårt och kan vara tufft många gånger men det kan alltid finnas ett ljus i tunneln.
Men när någon dör så är det bara så. Det går inte att fixa det, det går inte att byta ut personen som dog. Det går inte att lösa problemet döden. Det ända man kan göra är att hantera det och gå vidare. Men det är så fruktansvärt svårt. När min mormor dog var jag mer arg än ledsen, jag var så arg över att hon var tvungen att dö och försvinna. Det fanns ingen mening med det. Jag var så förtvivlad över att jag aldrig mer skulle höra hennes röst, prata med henne veta att hon fanns där. För döden tar så mycket och lämnar bara minnen kvar. Det tar bort en trygghet, en framtid, ett liv. Hon skulle ju gå på min student, vara på mitt framtida bröllop och träffa mina barn. Helt plötsligt så fanns det inte längre. Nu skulle hon bara vara en bild jag visar mina framtida barn och mina minnen och historier om henne det ända de kommer lära känna.
Första gången jag blev bekant med döden var när min pappa dog men som det barn jag var då accepterade helt enkelt det faktumet att pappa inte fanns mer. Ju äldre jag har blivit desto argare har jag blivit på döden som kom och stal honom ifrån mig.
Tanken att fler personer ska försvinna från mig att fler bara ska bli minnen. Att jag inte ska kunna krama dem mer, prata med dem och kunna umgås är förjävligt. Jag är rädd för att tänka på att jag åldras men ännu räddare för att andra gör det också. För hur vi än gör kan vi ju inte ändra på att folk blir äldre för att sen dö. Tanken på att jag ska dö ifrån folk är inte alls lika otäck som att de ska dö ifrån mig. Dör jag vet jag ju inget annat och behöver heller inte må dåligt. Det är ju jobbigast för de som blir kvar även om det är en så självisk tanke egentligen. Vi ska ju vara glada för den tiden vi har på jorden och får vi mer tid än någon annan ska vi ju se det som något positivt. Ändå är det ju så svårt.
Jag är väl inte så rädd för döden själv för att jag tycker det är ett slöseri på min tid på jorden. För om jag går hela mitt liv och är rädd för döden glömmer jag bort att leva själv. Bättre att leva fullt ut och när det händer så gör det de men då har jag i alla fall inte gått och slösat bort tid på att vara rädd för det. Skulle jag dö imorgon vill jag inte veta det utan leva mitt liv som om jag aldrig skulle dö. Leva varje dag så som jag vill och när min tid är slut så är den. Jag har så lätt att se på döden på det sättet när det kommer till mig själv. Men som sagt så har jag svårt att lägga bort de tankarna kring mina kära. Jag kan inte ta bort den dödsångesten genom sunt förnuft, den gnager där ändock.
Min lösning har blivit att jag förhoppningsvis får nya anledningar att leva. I mina framtida barn. Att leva för de som ska överleva mig. Att kunna leva mitt liv för dem sen och kunna lämna med vetskapen om att de finns kvar och har det bra. För det är väl så tidigare generationer har gjort, förlorat så många men fått så många nya i barn och barnbarn. Det är det jag hoppas och förlitar mig på. Men må livet var gott mot mig och de jag älskar och jag hoppas det dröjer länge tills nästa gång jag måste säga adjö till någon.
Om det är något som man bör jobba med och betonas extra så är det att livet inte ska skuggas av döden. Det är viktigt att lägga undan de tankarna för det mesta och se livet för det underbar det är. Leva livet fullt ut och ta döden när den kommer. Knock on wood (knackar i mitt trä bord).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar