There and back again; Part 2

Nu har jag varit hemma i lite över en vecka. Det har gått så sjukt fort och vad konstigt anpassningsbar man är som bara ställer om sig från ett liv på Irland till att helt plötsligt vara hemma igen. Dagarna har gått i ett och det har inte varit många lugna stunder. Då jag inte har något internet i lägenheten ännu så har bloggande blivit lite lidande. Jag har dock skaffat en smartphone så jag finns bland annat att följa på instagram med alias ghogbring för den som inte redan visste om det som ändå vill följa mig där :)

Fredagen den 28 juni sa jag alltså hej då till Dublin för att åka hem till svea och vilken sjuk dag det blev. Dagen börjar på värsta tänk bara sätt med att jag och mamma fastnar i hotell hissen på väg ner till frukosten. Hissen bara åker upp och ner mellan de fem våningarna och när den stannar så vägrade den att öppna dörrarna. Den var ingen jättestor hiss så jag kan ju lugnt sagt säga att det blev lite panik. Mamma är lite klaustrofobisk av sig så jag hade inte mycket annat att välja på än att vara den lugna av oss. Så jag fick snällt hålla nerverna i styr och försöka få kontakt med personalen utanför. Det gick hyfsat snabbt att få kontakt och sen gick det rätt fort för dem att få tag på en tekniker och sen tog det inte så lång stund innan vi var ute men fy bövelen vad stressade vi blev av det.

Sen blev den en lång frukost för att lugna nerverna och sen var det bara att försöka få ner alla våra fem väskor för trappen eftersom hissen inte funka (inte för att vi skulle ha ställt oss i den ändå).  Det var en kraft ansträngning i sig och vi var lagom slut när vi var klara. Sen bar det av med taxi till flygplatsen. Väl där så skulle vi checka in väskorna och det blev bara struligt alltihopa. För det första hade vi inte skrivit ut våra bordingpass eftersom sist vi flög behövde man bara ett nummer. Det löste sig ju hyfsat snabbt men sen kom problem nummer två. Jag hade ju bokat två väskor med mig i tanken att båda fick väga 20kg. De var ju tydligen helt fel, de fick bara väga 20 kg tillsammans! Så där stod jag och mamma med tre väskor som vägde 20 kg och visste inte alls hur vi skulle bli av med en av dem. Tack och lov var tjejen i incheak en riktigt ängel för hon förklarade hur vi skulle göra för att få ner vikten på bästa sätt. Hon räddade verkligen mitt skinn och det slutade med att jag bara behövde betala för 6 kg övervikt. Det gick ändå på en fett summa av 90 euro men helt klart bättre än det första priset.

Efter hela den härvan var över och vi äntligen var på insidan började i alla fall jag undra om det kanske inte var meningen att jag skulle sitta på det där flyget. På flyget kom vi i vart fall och när vi väl lyfte så hade alla händelser helt överskuggat det faktum att jag lämna Irland för första gången på sex månader för att åka hem.

Väl hem slogs jag av en underbar sommar värme och den stora överraskningen kom ju när jag kom hem till lägenheten. Där väntade överrasknings välkommen hem fest! Så himla underbart gulligt av alla att komma hem till mig och fira min hemkomst så där,,blev helt rörd.
Det blev en hel kväll med god mat, dricka och massa skratt. Det perfekta sättet att komma hem på.
Resten av dagarna har jag bara umgåtts massor med folk och tagit igen massa gammalt, det har blivit många sena kvällar och en hel del vin men det är ju så det ska vara på sommaren.

Det känns verkligen toppen att vara hemma. Visst sakna jag människorna på regn ön men jag är verkligen glad över att vara hemma, det känns så jäkla rätt just nu!

Nu får sommaren utvecklas som den vill. Första prio är att lägenheten ska fixas, sen får resten komma lite eftersom. Närmare hösten ska jag ta itu med massa annat men just nu ska jag ha lite semester ;)


Bilder från överraskningsfesten som min mamma tagit.

Tills vidare....

There and back again; Part 1

Blå himmel, ljumna vindar och solsken. Nej jag är inte i Dublin längre det är en sak som är säkert. Jag sitter i mitt kök i min nya lägenhet i mitt lilla Eskilstuna. Jag får ingen ordning på känslorna. Jag är så glad att vara hemma, så skönt att vara runt alla jag älskar, så skönt att bo själv och så en älskad sol över mig. Sen så samtidigt så saknar jag folket och pulsen på Irland. Jag vet att jag vill vara hemma och jag längtar inte tillbaka egentligen, det är en illution men fasiken vilka underbara människor man träffade.

Sista veckan var ju små galen därborta. Fyllt med att hänga med mamma och att öva inför uppspelet.
Onsdagen var en av de längsta dagarna i mitt liv men ack så underbar.
Den börja med frukost med mamma, jag var så trött och kände en förkylning som inte var långt borta. Klockan tio drog jag till ett när liggande Café för att möta upp några av teater gänger för frukost kaffe innan vi skulle börja dagen klockan 10.30.

Halv elva var vi på plats i The black box där vi skulle ha föreställningen och vi hade uppvärmning ihop för sista gången vilket var underbart. Och vad kul vi har tillsammans det är helt otroligt. Sen blev det en lång dag av att framförallt ställa in ljuset på alla scener. Antoinette som läraren heter ville finslipa vissa scener och då fick vi andra roa oss bäst vi ville, vi repa så klart de vi kunde.
Klockan ett blev det en halv timmas lunch sen blev det att kolla alla in och utgångar, alla övergångar. Sen blev det ett rep utan ombyten och sen så blev det ett rep med ombyten. Allt gick fantastiskt bra. Vi var så redo för föreställning. Vi tog plats i ett så kallat green room när publiken kom och inte förns de satt på plats fick vi ta våra platser på scen bakom flatsen som de svarta skärmarna kallas.
Jag och Niall öppna showcasen med våran scen One for the road av Harold Pinter. Sen fick jag snällt vänta till mot slutet för nästa scen jag var med i. Men det var lugnt för jag höll mig sysselsatt med att flytta möbler på scen och sen ta emot böcker i en annan scen. Sen var det dags för mig och Chris i The sea av Edward bond och så avslutningsvis det som avsluta hela föreställningen var min gruppscen Factory girls av Frank Mc guinness. Inte illa att få både öppna och avsluta föreställningen, hehe.
När det var över kändes det ju bara så jäkla skumt, då buga vi och sen blev det diplom utdelning. Innan lärare hann avsluta allt så kasta vi fram Adam som läste en dikt han skrivit om klassen, så himla söt. Sen gav vi henne blommor och så ett inramat kort på oss och ett bidrag till en fond till hennes systerson. Det var så lyckat alltihopa. Så underbart också att mamma var där och fick se detta!

Vi drog som vanligt vidare till stammis puben Reeds och började kvällen där. Det blev många skratt och många öl och så fick vi ju reda på att Colin och Lorena ska gifta sig! Sen så tackade några för sig, så himla tråkigt, jag HATAR att säga hej då och inte veta om jag kommer se någon igen.

Vi som var kvar drog till Everleigh garden och blev kvar där till sent. Vi hade verkligen en helkväll av massa dans, drinkar, skratt och prat. Det perfekta avslutet på kvällen, jag var absolut inte redo när lamporna tändes  och signalera att kvällen var över. Sen var det bara att säga hej då till alla utanför. Meabh och jag började så klart böla haha, men det var riktigt jobbigt att säga hej då till henne och sen att hon är så blödig hjälper ju inte mig när jag är full. Sen sa jag hej då till Chris och sist blev Joanne. Klockan var väl halv fem när jag gick till hotelet så trött både fysiskt och psykiskt.

Torsdag så gick jag och mamma på stan och fixa det sista och mamma fick shoppa lite. Sen åt vi lunch och sen drog jag till Mick och Henea och fixa det sista med rummet och lämna nycklarna och så sa jag ju hej då så klart vilket var sjukt i sig. Vi har ju haft vårat lilla kollektiv så det blir skumt att inte bo där något mer. Efter det åkte jag ut till Beachwood och käka på Jo burger med Chris. Det var menat att bli ett gäng från klassen men det var bara vi som kunde, men det var ju hur trevligt som helst det med.

Sen kom fredagen vilket blev en långa dag i sig och det sjukaste var ju att jag lämnade Irland för sista gången på länge! Hemkomsten får sig ett separat inlägg.

Jag har svårt att fatta att mitt teater år på Irland är över. Att inte längre få gå till skolan och spela teater med alla fina människor. Jag saknar dem redan och hoppas verkligen att våra vägar möts i framtiden. Annars så får jag bara vara så sjukt glad att jag fick nio månader med dem för shit vad jag tycker om dem!!

Bilderna är stulna från alla möjliga håll.

Min tid på Irland skulle inte blivit den samma utan dem!