Sista månaden

Om en månad är jag hemma igen. Vad sjukt egentligen vad fort tiden går nu helt plötsligt. Nu håller jag på med att runda av här borta. Jag ska ta itu och fixa det sista innan hemfärd. Sista veckan kommer ju bli ganska hektisk med massa rep inför slutspelet så jag vill att allt ska vara packat och klart i ganska god tid.

I övrigt så försöker jag njuta så mycket som möjligt av den sista tiden här. Umgås med de vänner jag har och ta in så mycket som möjligt av lilla Dublin.

I lördags hade vi ju som sagt Alice i underlandet tema på jobbet. Det var riktigt kul faktiskt, över förväntat och alla hade klätt ut sig och det var riktigt roligt att se alla i kostym. Så bisarrt ändå att komma till jobbet och alla ser helt galna ut. Så typiskt mig att lyckas få ett sådant jobb hehe.

En kille som jobbar på restaurangen agerade fotograf hela kvällen och det blev många roliga bilder tagna.

© Algarasiller.com

Jag äger inte rätten till någon av dessa bilder men chansar ändå att lägga ut de som ändå har mitt face på dem. Jag tycker liksom att jag har en lite rätt till dem då. Fler bilder finns på T.G.I-Friday Dublins facebook.

Jag blev riktigt nöjd med min kostym tills slut, speciell svansen som alla undrade vart jag köpt. Vilken komplimang det var och vad roligt det var att se överraskning när jag sa att jag faktiskt gjort den själv. Glömde dock den i omklädnings rummet efteråt så den ser jag säkert inte igen då de brukar tömma det på kvällarna :( Den underbara ansikts målningen tar jag ingen cred för, det var våran facepainter Megan som gjorde. Hon är där på helger och målar barnens ansikten så jag passade på att fråga om hon inte kunde gör mitt också. Vilket hon var så snäll och gjorde. 

Resten av dagarna sen dess har rullat på och jag har ju varit ensam hemma vilket har byttet en hel del film och serie tittande. Kollade bland annat på Silver Linings Playbook. 

Och oj vad jag gillade den! Så himla rolig och udda film och kemin mellan Jennifer Lawrence och Bradley Cooper var fantastisk. Båda helt grymma skådespelare tillsammans med Robert Di niro. Väl värd varenda Oscar nominering den fick. Och herre gud vad jag tycker om Jennifer Lawrence, en sådan naturlig skådespelerska och Bradley Cooper är ju fantastisk i sin roll, jag är förvånad att inte även han fick en Oscar för den rollen. Jag tyckte så mycket om hans roll som Pat, så himla skadad och skör men ändå så genuin och snäll karaktär. Jag ville liksom bara hoppa in i film och ge honom en kram. Sen att jag tycker han är så lik min bror också gör ju inte att jag blir mindre berörd av karaktären. 

Liksom kom igen visst finns det en markant likhet? Nu är det oerhört svårt att hitta bilder på min bror då han ska vara så svår och inte vilja bli fotad men jag slogs i vart fall av hur mycket jag tycker de ser ut som varan. 

Ne nog svamlat för idag, nu ut i solen.

Tills vidare..

25 Maj

25 maj kan ju tyckas vara vilket datum som helst. Men det är det inte det är ett mycket viktigt datum. Den är min älskade kära mammas födelsedag! Min för evigt unga mamma som betyder så mycket för mig. Så det är ju lite trist att jag inte kan vara hemma och fira henne. Men jag ringde nyss och hon Chrille, Anna och morfar var på väg ut för att luncha och ikväll skulle hon och Peter gå ut och käka och fira henne. Så hon får nog en toppen dag trots att jag inte är där hehe ;) 

Grattis fina mamma, jag älskar dig!

Idag för er som är med i svängarna är det även Alice i underlandet tema på jobbet. En av det många fördelarna med att jobba på T.G.I.F, dessa eviga påhitt  Min kostym är i vart fall klar och jag blev nöjd. Jag gick på jakt i tisdags efter allt möjligt som skulle kunna tänkas funka. Och jag fann detta.

Sen så lyckade jag vara mer pysslig än jag trodde var möjligt och lyckades skapa detta.

Är speciellt stolt över svanens vilket var ett projekt i sig att få ihop.

Det ska bli spännande att se vad alla andra kommer klä ut sig som. Framför allt så ska det bli skönt att få det överstökat med :) 

Förutom att sy kostym så har veckan bestått av teater, teater och mer teater. Jag har lyckats möta upp båda grabbarna och fått mycket gjort vilket känns skit bra. Men jävlar vilka intensiva scener vi gör. Jag är ju helt slut efter vi har övat på dem. Som toppen på det hela så fick vi även grupp scener att göra, en komedi för alla grabbarna, de är så söta ihop. Sen så är tjejerna uppdelade i två grupper, en komedi och en tragedi och jag blev så klart indelad i tragedi gruppen jippy. Ne det var inte riktigt vad jag ville eftersom jag redan är med i två tragiska scener men det får funka helt enkelt. 

Det är bara fem veckor kvar tills vi ska visa detta och det känns redan. Men det blir nog bra, det burkar det ju bli.

Ne nu ska jag tassa iväg till jobbet, det här kommer minsann bli en mycket intressant dag. 

Tills vidare..

Sista biten är lagd

Och så var det gjort. Jag har sagt upp mig, nu vet de att jag ska åka hem och helt plötsligt blev det lite sorgligt.
Jag måste faktiskt säga att trots att jobbet i sig inte är toppen, det är ett helt vanligt ganska kasst servitris jobb så är människorna där ute underbara! Jag har blivit himla förtjust i så många av dem på så kort tid och jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig haft bättre chefer än där ute.

När jag tog mig mod till och sa upp mig i torsdagskväll när jobbpasset var över så var det inga sura miner. Hon tyckte det skulle bli tråkigt att jag åkte, hon tyckte jag varit så duktig och det var trist att missta en bra arbetskollega men att hon helt och hållet förstod att jag ville åka hem. Hon frågade till och med om hon kunde göra något för mig och bad mig säga till om jag behövde något. Så himla fint!

Igår när jag kom till jobbet så hade nyheten spridit sig till högsta chefen och han undrade bara varför och sa även han att han förstod men att han tyckte det skulle bli himla tråkigt. Han sa även att jag var välkommen tillbaka när som om jag ville ha ett jobb där igen. Han sa till och med att skulle sparka en av killarna om det behövdes, haha det var ju så klart ett skämt men jag blev himla rörd av det. Det känns bra att jag på så kort tid ändå har varit till mycket nytta för dem. Det känns liksom bra så att jag inte varit där i bara fyra månader och varit ur usel i mesta delen, utan jag har gjort mitt jobb så bra jag kan och nu är det dags att dra vidare.

Så efter det var sagt och gjort och jag ringde mamma och fråga om hon fått ledigt från jobbet så bokades det biljetter.
Så nu har vi flyg och hotell avklarat. Mamma kommer hit den 24/6 och hjälper mig med all packning, sen så kommer hon kolla på uppspelet den 26/6, sen blir det väl en avsluts fest på kvällen, en sista dag den 27/6 och sen åker vi hem den 28/6.

Jag har ju tänkt på det här så länge nu ändå känns det lite sjukt att det är bokat och klart nu. Det är verkligen inte långt kvar nu och alla lösa trådar är lösta.

Som vanligt känns det ju lite jobbigt att behöva lämna så mycket människor som har kommit att ligga en när om hjärtat men va fasiken jag åker ju hem till mitt E-tuna där alla mina underbara knasnötter väntar. Som jag har längtat efter dem. Och så mycket den här resan lärt mig om mig själv, det skulle jag inte vilja byta bort mot något.

Nu ska jag dra till jobbet, 2-10 blir det idag. Hoppas det inte blir en allt för kaosartad dag.

Tills vidare..

Bomber och granater

Nu har jag vikt tvätt, strukit kläder och packat jobbväskan. Det är mulet och  grått ute och jag är redo att ge mig iväg till jobbet och släppa bomben. Inte en dag för tidigt!

Pirrigt, nervöst, spänt och smått illamående - ja visst men ack så bestämd. Nu måste det bli gjort för snart åker jag hem! 

Wish Me Luck!

Det går bra nu.

Jo men det gör det faktiskt. Dagarna rullar på en efter den andra och vi har redan nått mitten av maj och jag förundras igen över hur tiden helt plötsligt valde att gå fort.
Här borta på ön är livet ett virvar av jobb och teater och däremellan att umgås med de människorna jag har omkring mig. Mick & Henea, teatergänget och så titt som tätt en öl med jobbarkompisarna. Jag saknar dock mina grabbar, Oskar och David, det känns konstigt att inte kunna slänga iväg ett sms och möta upp dem i stan.

Livet här skulle väl kännas normalt om det inte var för att jag ständigt har den nalkande hemfärden i huvudet. Fortfarande så vet jobbet inget och de gör lite ont i magen när jag är där och tänker på att jag snart måste släppa bomben om att jag ska åka hem snart. Jag fattar egentligen inte varför jag är så nervös över det för de måste ju vara vana med människor som kommer och går men jag är ju så jävla lojal och jag tycker det är ur jobbigt att säga upp mig. Men tjuren måste tas vid hornen snart om jag vill komma där ifrån lagom till sista veckan i juni.

Så sen sist jag skrev så har jag jobbat väldigt mycket,många sena pass. De är aldrig så farliga som jag tror men det är alltid lite jobbigt att ta sig till jobbet klockan fyra och veta att jag inte kommer hem fören ett tiden.

Teatern rullar på även den och vi har nu alla scener och partners som vi behöver. Jag ska göra två scener, "The sea" av Edward Bond tillsammans med Chris och sen så ska jag göra "One for the road" av Harlod Pinter tillsammans med Niall. Det är två super seriösa scener och det kommer att krävas en hel del av oss alla tre för att få dem att verkligen explodera av spänning på scen. Men det är en utmaning och det i sig är spännande.

Apprå på att tiden går fort så har jag en känsla av att den kommer gå ännu snabbare nu. Det brukar alltid bli så när man har massa saker framför sig. Om två veckor så har vi kostym tema på jobbet, vi ska alla klä oss i något från Alice i Underlandet. Jag har tänkt vara katten och håller nu på för fullt att leta efter en kostym. Hittills har jag ett par öron och ett par leggings, nja jag är inte riktigt där ännu om man säger så. 

Vem är vem?

Detta är lördagen den 25 maj så jag har lite tid på mig. Sen har vi så smått halkat in i Juni och då kommer ju nerverna inför uppspelet att vara på helspänn så den tiden kommer nog flyga förbi. 

Och sen, ja då kommer jag hem...

Brev hemifrån

Idag fick jag en sådan fantastisk överraskning när jag vaknade. På väg ner till köket för att fixa min dagliga kaffe så låg det ett till synes oviktigt brev på dörrmattan. Smått knöligt efter att postmannen brutalt tvingat det igenom vårat brevinkast.

Men jag hade på känn att det var något fint där inne. Och oj vad rätt jag hade. Så fort jag vände på det och såg att det var adresserat till mig från ingen mindre än min fantastiska Channette så förstod jag att min dag var gjord.

Ett underbar kärleksförklaring från en vän och mitt hjärta är så fyllt av kärlek nu att jag klarar mig ända tills jag får åka hem och krama om henne.

Bilden är från nyårsafton som jag fick den stora äran att spendera med underbara Channette och Emma!

Tack Fina fina vän! Snart kommer jag hem och får se dig briljera i Cabaret, jag längtar!

Partytrick

Så har en jobbhelg tagit slut och jag har nu två dagar att ladda batterierna innan ännu en helg tar sin början.

Helg gick i ett nafs och den var något bitterljuv. I fredags skulle jag jobba till klockan sex och var oerhört glad att få komma därifrån tidigt för en gång skull. Jag blev dock tillfrågad om att vara kvar till klockan tio istället, något jag inte var så förtjust i eftersom jag väldigt gärna ville hinna se David och Oskar en sväng på kvällen. Efter lite diskuteradande så lovade maneger mig att om jag kunde stanna till klockan nio så skulle hon garantera att jag var utanför dörrarna klockan nio. Jag slapp kvälls städning och allt sånt. Så sagt och gjort så var jag klar och på väg till grabbarna klockan nio. Väl hemma hos dem så kolla vi på film och umgicks till klockan var halv ett då jag drog hem då jag skulle jobba dagen efter. Så det blev kramar och sen att säga på återseende för nu drar de hem till Sverige igen. Så sjukt tråkigt! De åkte igår klockan ett och gud vet när man kommer träffas igen.

Lördag jobbade jag till stängning vilket blev sent och dagen var inte mycket mer spännande än så. På söndag så jobba jag till tio och var faktiskt klar och på väg därifrån just tio eftersom det var en väldigt lugn dag. Det gillades skarpt. Eftersom mina teatermänniskor har vanliga jobb så var de lediga nu i måndags eftersom det var en så kallad röd dag så det bestämdes att det skulle bli en utgång på söndag kväll. Även fast jag inte var ledig måndag så möte jag en dock upp dem. Vi satt först på en uteservering och drack öl och sen gick vi till Dakota för vidare dricka och dans. Super trevlig kväll som slutade runt tre tiden. 

Fick också reda på då att jag har ett nytt partytrick. Jag och Meabh gick till baren för att köpa drick åt alla. Vi var sex personer sammanlagt och när Meabh insåg att vi tillsammans bara hade fyra händer var ju liksom frågan hur vi skulle få det med oss till bordet. Jag som tack vara mitt nya jobb har massa nya knep för att balansera så mycket som möjligt tyckte inte det var ett problem och utbrast bara, men hallå jag är ju servitris. Så jag tog tre ölglas och balansera dem utan problem till bordet. På vägen dit fick jag massor av kommentarer av folk, "wow you got big hands", "that's really impressive , "oh look at her". Jag tyckte det var så himla kul för inte tänkte jag på att det var något speciellt eftersom vi alla gör så på jobbet.

På måndag väntade som sagt jobb för min del. Uppe klockan elva för att vara på jobbet klockan 1 och sen jobba till klockan 6. Jag som trodde det skulle vara jätte mycket folk fick en trevlig överraskning i att det var lugnt. Efteråt drog vi ett gäng till den närliggande baren och skulle bara ta en öl, det slutade med fyra tror jag. Men det var riktigt trevligt och framför allt behagligt med en sol som kittlade oss i nacken.

Idag så ska jag nog ta en promenad i solskenet men mer än så har jag inte planerat, ska nog ta det ganska lugnt. 

Tills vidare

Valborg och minnen från förr

Så det var Valborg i tisdags. En av de få högtider som jag verkligen gillar, jag är i stort sätt själv om det men jag har alltid haft en förkärlek för just valborg. När jag var lite betydde de grilla med familjen och sen gå till Vilsta för att kolla på en brasa och fyrverkerier och det tyckte jag alltid var så mysigt.

Sen kom det en tid under tonåren där valborg förlorade en del av charmen då det var ett jäkla uppdrag att hitta den bästa festen. Sen på äldre dar så tycker jag den har kommit tillbaka och liksom bara blivit en anledning att få ett uppehåll i vardagen och möta upp vänner för att grilla. En ursäkt att umgås är något som gillas. Förra året satt vi i Djurgårdsparken och trivdes.

I år så smög den sig på och jag märkte bara av den av bilderna som folk la upp på facebook och då blev jag  lite sorgsen att jag ännu en gång befinner mig på annat håll. Kvällen spenderades på jobbet med stängning.

Bild från förra året

Igår var det nog sol rekord här borta och dagen spenderades med David och Oskar. Vi käka mongolisk buffé och sen gick vi och tog en kaffe. Vi avslutade med att hänga hos dem innan jag var tvungen att dra till teatern. Där väntade ingen vanlig lektion utan stage combat. Det var oerhört rolig att spendera två timmar med att låtsas slåss och få träna på att klappa till folk. Det var väldigt intressant att få se alla fusk bakom slagsmål på scen och få prova dem också. Sen avrundade vi som så många gånger förr med några glasvin på puben Thomas Reeds. 

Apprå på något helt annat så blev jag himla sentimental för ett tag sen och började kolla tillbaka i arkivet bland bilder och hittade bilder från min tid i Norge och kom på att jag faktiskt saknar den tiden en hel del. Det känns som så längesen nu och det var en sån stor del av mitt liv. Tänka att jag hade ett liv där borta i över ett år. Helt sjukt, Jag var inne på en kompis blogg och kolla lite från hennes tid i Norge då hon har haft samma blogg sen dess. ( Ja Elin jag prata om dig ;) ). Och det var så mysigt att kolla igenom, snart så vankas 17 maj Norges nationaldag och denna ligger lite extra varmt om hjärtat sen jag bodde där. 

Det var en bra fin tid som hade så väl uppgångar som nedgångar. Men mest hade den ett gäng underbara människor. 

Ne nu ska jag nog ta mig ut och njuta av lite sol :)