Jag menar det är ju jag som beslutat att flytta hit. Det var ju ingen som tvingade mig att fly land och rike för att bosätta mig på en regnig ö med massa nytt folk. Långt långt borta från alla jag känner. Är det då okej att ha hemlängtan och vilja att tiden ska gå fort så att jag får åka hem och krama dem allihopa och blåsa bort i ett vinterlandskap och mysa med julmusik och all den skit som tillhör?
Jag trivs här borta och har inte ångrat mitt beslut att komma hit men jag tror det är säsongen som gör mig sån här. Jul är aldrig lika viktigt som när man är långt från vänner och familj. Det är ju trots allt det hela spektaklet handlar om. Nu har jag varit här i två och en halv månad så det kanske inte är så konstigt heller att hemlängtan har smugit sig på. Den har inte varit så påtaglig tidigare så det var väl bara en fråga om tid.
Nåja nu är det ju inte långt kvar.
Igår var det monolog prov som gällde och det gick utmärkt. Vi var alla på plats klockan sju och klockan åtta var det över. Då hade alla gjort sitt bästa och vi hade applåderat och berömt varandra. Jag blev faktiskt mycket nöjd över min monolog och visste inte riktigt hur jag skulle hantera berömmet jag fick från mina klasskamrater. Det var väldigt fina ord jag fick och det hettade till om kinderna kan jag ju tala om, men jag uppskattar det så mycket. Det är en så fin klass jag har där alla är duktiga på att ge så väl komplimanger som råd om förbättring.
Efteråt gick vi till samma pub som alltid där vi var ett stort gäng på säker 15 - 16 st som satt och hade trevligt. När kvällen blev sen droppad en del av och resterande av oss drog till nästa ställe. Dawson 37 eller nått liknande hette det. En oerhört trevlig pub men varma brasor som gav värme. Där stannade vi till två snåret och pratade och lärde känna varandra ännu bättre. Sen drog vi vidare till ett tydligt väldigt exklusivt ställe enligt Mick. Själv hade jag ingen susning utan följde bara strömmen var den tog mig. Allie en tjej i klassen hade fixa så vi var på listan så det var ju trevligt. Där blev det dans och mer drinkar tills stället stängde. Då drog vi till Donken och tanka på bränsle för att sen alla dra hem till var och en för att sova. Det blev en sen natt som jag klarade utmärkt dagen efter, mycket tack vare Donken skulle jag tro men jag har mått prima hela dagen. Nu har vi sagt hej då för i år och nästa gång vi möts igen är efter nyår 7/1 då termin två börjar och jag längtar tills dess, det ska bli så kul.
 |
| Ryan med glittrig halslista och så Allie och Meabh |
 |
| Busiga Irländska pöjkar, Chris, Niall, Ryan och Colin |
 |
| Och så the laidies, Joann, Lorena, Allie and moi. |
Idag har jag trots välmående tagit det lugnt. Sov länge och fann ingen mening med att gå på äventyr så sent. Imorgon ska jag göra en sista julklappsrunda tror jag. Ska försöka ta mig ut skapligt men klockan visar redan 02:30 och det kan ju betyda att det blir svårt men man kan ju alltid försöka.
I kväll kollade vi förövrigt på sista filmen av tre i en dokumentär serie som vi har kollat på. Första är från 1993 och sista var från förra året.
Det är en skakande historia om USA's rättssystem och hur fel det kan gå i jakt på rättvisa.
Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills heter den och är en dokumentär gjort av HBO, mycket se värd. I grund och botten handlar den om hur sex pojkar förlorar sina liv. Tre åttaåringar blir mördade och i en konstig häx-jakt efter den skyldige döms tre oskyldiga tonåringar. På vilka grunder?
De passar inte in i den kristna idyllen till små stad som de bor i.
Mycket gripande var den och jag fann mig själv bli så arg på arroganta medelålders gubbar med fördomar.
Ne nu högtid att sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar