Forever a day to remeber 12/5

Denna dag som varje år är så där retligt fin. Med solen som skiner och värme i luften. En dag i mitten på maj då stora som små börjar känna sommarens lättnad krypa på. En tid för att planera inför lov och semester, en tid att vara glad och förväntansfull. En dag som alltid kommer vara just allt det där för mig men också en dag med ett styng av tyngd. En dag att tänka tillbaka på den där oerhört fina dagen 2008. När solen inte tycktes kunna annat än att lysa som klarast. Dagen då löven var som extra gröna, fåglarna sjöng något högre och vindarna var ljumma. Det var som om att dagen bestämt sig för att vara så där extra fin just då, som om att den visste att det skulle bli din sista. För nog minns jag när jag satt där de där sista timmarna i den sterila sjukhus salen och höll din hand att solen lyste in genom fönstret, mellan dina ansträngda andetag kunde jag höra fåglarna kvittra.

Sen när det var över och du lämnat oss så var det som om inget hänt när vi lämnade sjukhuset. För inte var det som på film att dagen var grå och regnet slog som spön i backen. 

Folk strosade runt och åt årets första glass, låg i en park och sola eller tog en kaffe på en ute servering. Alla tycktes njuta extra mycket av livet just när du inte fick leva mer. 

Sen så kom det att bli så varje år, denna dag som är så paradoxal. En dag då världen tycks vakna till liv igen är den dag då jag alltid kommer komma ihåg hur ditt liv tog slut. 

Jag skrev denna text för ett år sen men den är minst lika relevant idag;

Jag såg en luftballong här om dagen, den lyfte sakta men säkert mot skyn. Mot en himmel som färgades orange av solens sista stålar. Så lugnt den flöt fram och vaggades av den ljumna vinden. Jag blundade och jag såg dig så klart. Det är något med luftballong som alltid får mig att tänka på dig. Det värker i hjärtat av en längtan som för alltid kommer att finnas där. Jag ser ditt mjuka leende och dina glittrande ögon. Jag minns så tydligt allt från ditt varma skratt till din lugna röst, jag kan förnimma din doft. Det är också allt jag har, mina minnen och som jag tar vara på dem. Vakar noga över dem, rädd för att glömma. Du försvann framför mina ögon men när jag blundar har jag alla åren med dig kvar. Som små filmer jag spelar när jag behöver dem. Jag minns med glädje och kärlek men också med sorg. Även om jag vet att du skulle miss tycka. Några av dina sista ord till mig var att inte vara ledsen, att inte gråta. Men jag kan inte alltid låta bli. Saknaden blir så stor ibland. Jag minns kortspel, utflykter och mellanmål på altan i solen. Du var trygghet, du skulle finnas där. Det var inte meningen att du skulle försvinna. Jag minns också så tydligt din hand i min de sista timmarna. Hur jag höll så hårt men ändå inte tillräckligt för att hålla dig kvar. Du gled bort från oss och det fanns inget vi kunde göra. Det gick för fort och det finns fortfarande stunder då det slår mig att du inte kommer tillbaka. Ett slag som får mig att tappa andan, även fast det är tre år sen du dog. Vi lever motvilligt vidare utan dig, ett val som aldrig var vårat.

Det är stundenttider och ännu en högtid du skulle deltagit i. Du som var så mån om att aldrig missa något. Alla födelsedagar, julaftonar och studenter skulle uppvaktas. Det var du som skrev alla listor på önskemål och letade högt och lågt för att finna rätt. Alla gånger det ringt i telefonen och det var din röst som grattade på en namnsdag man själv glömt bort. Du saknas runt oss men är med oss i tanken och för alltid i hjärtat.

För tre år sen var maj så fylld av sönder gråtna ögon, salt torra kinder och en bultande huvudvärk när tårarna tillslut tog slut. Det är maj igen och livet har gått vidare, jag andas med lugn igen och framtiden ser ljus ut. Men som jag önskar att du kunde vara här älskade mormor...