Shit! Vad har jag gett mig in på?
Det är kul hur nervositet kan få en att helt glömma bort varför man gör saker. Helt plötsligt frågar jag mig själv varför jag ska göra det här för? Vill jag ens komma in, är teater min grej?
Saker som innan var helt självklara känns inte det längre bara för att situationen är jobbig och svår.
Varför utsätter man sig själv för nervpirrande situationer?
Just nu sitter jag i ett hav av möjliga monologer jag kan göra, pratade med Channette idag och då blev jag lite säkrare i vad jag ska göra. Men det dalar lika fort ner igen. Från att det blir en kul grej, det här kan jag ju och oavsett så blir det en upplevelse. Till att jag inte alls kan agera och att det kommer gå jätte dåligt.
Nåja det värst som kan hända är ju att jag inte kommer in och då har jag ju försökt i vart fall. Ingen skada skedd då inte. Jag känner också att det är viktigt att ta vara på livet och dess chanser för inte vet man hur länge man får. Det händer så mycket otäckt nu och folk får för sig att döda sina medmänniskor hit och dit.
Så mycket onödigt dödande, så många människor med drömmar och framtidsplaner som bara raderas från den här världen. Som inte längre får vara någons syster, bror, mamma, pappa, dotter eller son. För att en person bestämmer sig för att dessa personer ska dö för att deras budskap ska gå fram. Som tycker att dessa går att offra. Det är för mycket för att man ska orka tänka på, alla föräldrar som aldrig får det där telefonsamtalet som berätta att deras barn lever. Utan istället får ett dödsbesked.
Jag tänker framför allt på den händelsen som skedde nyss på en biograf i USA men också på massakern i Oslo på Utöya. Det är svårt att förstå att tiden går så fort. Att Breivik kan fortsätta sitta där och le i rättsalen medan så många unga aldrig fick uppleva ett år till.
För ett år sedan igår skrev min mor denna uppdatering.
Jag var aldrig i risk zonen då jag var på jobbet, men för min mamma var det en väldigt lång timma från de att hon fick veta om bomben och tills dess att hon fick tag på mig. Mina tankar går till alla de som inte fick höra deras älskades röster igen. Som för alltid kommer behöva minnas vad deras sista ord var. Den sista kramen, kyssen eller leendet. För dem som blev av med en del av sig själv den 22/7, som går vidare år efter år utan att någonsin bli hela igen. Bara för att en person bestämde sig för det.
Norge blir sig aldrig helt likt igen men det kommer fortsätta att hålla huvudet högt och hedra sina döda. 22/7 är en dag att minnas de som försvann och vilka de var. Det är inte Breiviks dag det är Norges dag.
Den här låten kom kort efter attacken och jag har sen dess tyckt den är så himla fin och sorglig på samma gång.
Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans
Det var en som sa så efter Utöya och jag tyckte det var himla fint, något att hålla fast vid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar