Puh

Sjukt jobbigt att packa. Så svårt att få med allt man vill på de 30 kg man har till förfogande. Nu börjar jag närma mig klar för avfärd rent praktiskt men känslomässigt tror jag aldrig att jag blir helt klar. Jag hatar att säga hej då till vänner och framför allt familjen. Jag har ju det svåraste adjö kvar och det är mamma. Det blir imorgon på flygplatsen så det kan inte bli allt för utflippat men nog kommer jag gråta många tårar. Framför allt kommer jag ifrågasätt varför jag ens åker. Men jag vet att allt kommer vara solklart när jag väl landar i Dublin och får mysa med Henny och Mick i lägenheten.

Idag har jag hunnit med både att träffa Channette och vart hos farmor och farfar. Det är alltid lika mysigt att träffa farmor och farfar, det är bara så jobbigt att se farmor just nu. En mer levnadsglad människa finns inte, hon har alltid älskat livet och njutit av alla människor runt omkring sig. Och hon har också fått vara oförskämt pigg men nu börjar hennes 92 år ta ut sin rätt och det var en mycket trött liten farmor jag såg idag. Det gör ont i hjärtat när tanken på om det är sista gången man kramar henne dyker upp i huvudet. Jag sa att vi skulle ses i jul och hon sa att hon hoppades det.

Söta fina farmor och farfar!

Nu ska jag runda av och gå och lägga mig. Nästa inlägg blir från Dublin skulle jag tro. Det mindre än ett dygn tills jag bor där, lite sjukt.