Att du gått, andats och levt parallellt med oss.
Att du en gång var mer än ett minne, en bild i bokhyllan.
Som om vi aldrig var menade att existera samtidigt.
Även om jag i högsta grad är bevis på att det var så, att du fanns en gång.
För det är ju ditt mörka hår, dina strama läppar och din runda nästipp jag ser i spegeln varje dag.
Som en spegelbild av dig ser jag mig själv.
Med ditt kreativa blod och din lust för att läsa och lära.
Jag fick aldrig lära känna dig bakom titeln pappa, den rätten blev jag berövad.
Ändå får jag det nu då dessa sinnen som var dina vaknar till liv i mig.
Tiden med dig var kort och tiden efteråt har blivit längre än det vi fick.
De barn jag var då finns inte längre, istället en individ på väg ut i vuxenvärlden.
Tretton år har flugit förbi och tanken på att du funnits blir svår att förstå.
Att du hade 43 år här i ett liv som jag inte fick dela.
Fyllt med händelser, vänner och upplevelser.
Ett liv som jag knappt snuddade vid men som än dock ligger till grund för min existens.
För jag fick liv för att du en gång fanns, och för det är jag evigt tacksam.
Jag sörjer det tragiska i ditt liv som blev din död.
Men minns de lilla vi fick med värme.
Så mycket som med tiden kommit fram om de som var.
Men när jag ser tillbaka ser jag dig enbart som du var ur mina sjuåriga ögon.
Du var min idol, min hjälte och stolthet.
Så som döttrar ser upp till sina fäder så var du min pappa.
Så jag lever mitt liv så som du aldrig fick.
Och tar dig med mig överallt.
Du lever kvar i mig så länge livet ger mig tid.
Jag håller ditt liv nära mitt.
Brickan med dina tio siffror svajar straxt ovanför mitt bultande hjärta som skvallrar om de liv du en gång hade.
I mitt sinne lever jag på att vi ses igen.
Tills vidare...
Din dotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar