There and back again; Part 1

Blå himmel, ljumna vindar och solsken. Nej jag är inte i Dublin längre det är en sak som är säkert. Jag sitter i mitt kök i min nya lägenhet i mitt lilla Eskilstuna. Jag får ingen ordning på känslorna. Jag är så glad att vara hemma, så skönt att vara runt alla jag älskar, så skönt att bo själv och så en älskad sol över mig. Sen så samtidigt så saknar jag folket och pulsen på Irland. Jag vet att jag vill vara hemma och jag längtar inte tillbaka egentligen, det är en illution men fasiken vilka underbara människor man träffade.

Sista veckan var ju små galen därborta. Fyllt med att hänga med mamma och att öva inför uppspelet.
Onsdagen var en av de längsta dagarna i mitt liv men ack så underbar.
Den börja med frukost med mamma, jag var så trött och kände en förkylning som inte var långt borta. Klockan tio drog jag till ett när liggande Café för att möta upp några av teater gänger för frukost kaffe innan vi skulle börja dagen klockan 10.30.

Halv elva var vi på plats i The black box där vi skulle ha föreställningen och vi hade uppvärmning ihop för sista gången vilket var underbart. Och vad kul vi har tillsammans det är helt otroligt. Sen blev det en lång dag av att framförallt ställa in ljuset på alla scener. Antoinette som läraren heter ville finslipa vissa scener och då fick vi andra roa oss bäst vi ville, vi repa så klart de vi kunde.
Klockan ett blev det en halv timmas lunch sen blev det att kolla alla in och utgångar, alla övergångar. Sen blev det ett rep utan ombyten och sen så blev det ett rep med ombyten. Allt gick fantastiskt bra. Vi var så redo för föreställning. Vi tog plats i ett så kallat green room när publiken kom och inte förns de satt på plats fick vi ta våra platser på scen bakom flatsen som de svarta skärmarna kallas.
Jag och Niall öppna showcasen med våran scen One for the road av Harold Pinter. Sen fick jag snällt vänta till mot slutet för nästa scen jag var med i. Men det var lugnt för jag höll mig sysselsatt med att flytta möbler på scen och sen ta emot böcker i en annan scen. Sen var det dags för mig och Chris i The sea av Edward bond och så avslutningsvis det som avsluta hela föreställningen var min gruppscen Factory girls av Frank Mc guinness. Inte illa att få både öppna och avsluta föreställningen, hehe.
När det var över kändes det ju bara så jäkla skumt, då buga vi och sen blev det diplom utdelning. Innan lärare hann avsluta allt så kasta vi fram Adam som läste en dikt han skrivit om klassen, så himla söt. Sen gav vi henne blommor och så ett inramat kort på oss och ett bidrag till en fond till hennes systerson. Det var så lyckat alltihopa. Så underbart också att mamma var där och fick se detta!

Vi drog som vanligt vidare till stammis puben Reeds och började kvällen där. Det blev många skratt och många öl och så fick vi ju reda på att Colin och Lorena ska gifta sig! Sen så tackade några för sig, så himla tråkigt, jag HATAR att säga hej då och inte veta om jag kommer se någon igen.

Vi som var kvar drog till Everleigh garden och blev kvar där till sent. Vi hade verkligen en helkväll av massa dans, drinkar, skratt och prat. Det perfekta avslutet på kvällen, jag var absolut inte redo när lamporna tändes  och signalera att kvällen var över. Sen var det bara att säga hej då till alla utanför. Meabh och jag började så klart böla haha, men det var riktigt jobbigt att säga hej då till henne och sen att hon är så blödig hjälper ju inte mig när jag är full. Sen sa jag hej då till Chris och sist blev Joanne. Klockan var väl halv fem när jag gick till hotelet så trött både fysiskt och psykiskt.

Torsdag så gick jag och mamma på stan och fixa det sista och mamma fick shoppa lite. Sen åt vi lunch och sen drog jag till Mick och Henea och fixa det sista med rummet och lämna nycklarna och så sa jag ju hej då så klart vilket var sjukt i sig. Vi har ju haft vårat lilla kollektiv så det blir skumt att inte bo där något mer. Efter det åkte jag ut till Beachwood och käka på Jo burger med Chris. Det var menat att bli ett gäng från klassen men det var bara vi som kunde, men det var ju hur trevligt som helst det med.

Sen kom fredagen vilket blev en långa dag i sig och det sjukaste var ju att jag lämnade Irland för sista gången på länge! Hemkomsten får sig ett separat inlägg.

Jag har svårt att fatta att mitt teater år på Irland är över. Att inte längre få gå till skolan och spela teater med alla fina människor. Jag saknar dem redan och hoppas verkligen att våra vägar möts i framtiden. Annars så får jag bara vara så sjukt glad att jag fick nio månader med dem för shit vad jag tycker om dem!!

Bilderna är stulna från alla möjliga håll.

Min tid på Irland skulle inte blivit den samma utan dem!