Qt Girl

Fick fin besök av Heidi efter jobbet idag. Vi strosa runt i min kvarter (som förövrigt varit lite galet på sistone med tre skottlossningar på tre dagar). Vi hamnade på en brygga i Vilsta och åt glass, precis som man ska på sommaren tills det börja regna och vi fick skynda hem igen.

Detta gav hon mig, det var meningen att jag skulle få det innan jag for till Irland men det hanns ju inte. Men det gjorde ju inget för lika glad för det blev ju jag. Jag älskar Ugglor och blev nyss av med en plånboks liknande sådan och då hitta Heidi en fantastisk ny sådan åt mig. Du är för söt tjejen!

Förövrigt så har jag har varit något disträ och trött på sistone och ber om ursäkt till alla underbara vänner att jag inte hör av mig tillräckligt. Ert stöd betyder mest och det får ingen av er tvivla på!

Helt slut...

Är jag och det märks på bristen av bloggande. Det har inte varit många lugna stunder innan eller efter Irland.

En uppdatering är nog på sin plats men jag är alldeles för trött för att skriva en detaljerad novell så det får bli i korta drag.

På väg till flygplatsen i söndags så gick allt åt helvete. På grund av en olycka så missar jag mitt plan till Dublin. När jag ringde Skavsta fick jag svaret att det inte fanns några andra plan till Irland förens på tisdag och det hade jag ju ingen nytta av.
Så smått hysteriskt gråtande ringer jag Arlanda och hör med dem. De har ett plan som skulle gå 18.25. Peter och jag vänder håll i bilen, från Skavsta åker vi nu alltså i full fart till Arlanda. En resa på dryga två timmar. I från bilen ringer jag min inte så datakunniga mamma som ska hjälpa mig beställa en ny biljett. Det var en utmaning i sig och även då vara jag flera gånger på väg att ge upp. När väl biljetten var beställd hade jag bara ett bokningsnummer att förlita mig på, den sms's biljett jag skulle få dök aldrig upp men jag fick hoppas att det skulle funka.
Tiden blev väldigt knapp även denna gång och karma var inte på min sida. Vi hamnade bakom både bussar, traktorer, övningskörningar och så klart en broöppningen. Det var så att jag nästan ville börja skratta ett tag.
Kommer till Arlanda runt halv sex och där är halva flygplatsen avspärrad på grund av en kvarlämnade väska!!! Seriöst hur mycket otur på en dag kan man ta. Lyckas i alla fall ta mig in och får då ett samtla från Petar i bilen om att mitt pass ligger kvar. Bara att springa ut och hämta det igen. Väl inne går allt bra, jag hittar disken för mitt flygbolag snabb, blir guidat hur jag ska ta mig till säkerhets kontrollen trots avspärrningarna. Hittar dit och står i en kö i typ en kvart, små springer hela vägen till min gate och kan äntligen andas ut med 5 min till goda.
Det var en fruktansvärd upplevelse och det var längesen jag dalade så i humöret, och huvudvärken efteråt var fruktansvärd.

Irland var underbart och jag blev mycket bra omhändertagen av Mick och Heneas vän Jorge. Nervositeten var påtaglig så klart och jag längtade till att få det överstökat.
Jorge tog emot mig när jag kom på kvällen och höll sen mig sällskap tills audition tiden på måndagen.

Audition gick bra och var mindre läskigt när jag väl kom igång. Det var två män i medelåldern som höll i den. De ställde massa frågor först och sen fick jag visa mina två monologer. Det hela var över på en kvart hehe.
Sen fick jag gå ut en halv timma för att sen komma tillbaka och göra improvisations övningar med två andra som sökte till skolan. Det var också jätte kul och en väldig utmaning.
Jag kände mig väldigt lättad och nöjd efter åt.

Jorge möte mig efteråt sen spenderar vi resten av dagen på takterrassen i solen som faktiskt värmde. Sen så följde han mig till bussen dagen efter. Det var väldigt snällt av honom och jag uppskattade det massor. Så skönt att slippa vara helt själv.

Väl hemma igen har dagarna varit upptagna som tusan, onsdag och torsdag bjöd på jobb. På torsdags kvällen hade jag folk över, fredag och lördag var jag ute. Söndag blev det jobb igen och idag har jag varit i princip död. Har inte gjort ett vettigt handtag och det är helt okej. Imorgon blir det jobb igen.

Det var det i snabba drag, nu kan jag återgå till att blogga lite smått igen. puh..

Början på nått stort.

Nu åker jag snart, Bilen ska snart ta mig till skavsta där jag sen tar flyget till Dublin. Detta blir mitt hitils största äventyr som jag ska göra helt själv. Jag måste vara tokig. Men nu tar jag allt ett steg i taget. Först ska jag komma på rätt flyg, sen ska jag hitta till lägenheten. Sen så väntar en kväll och natt av nervositet. Morgondagen är ett kapitel i sig som jag väntar med att tänka på tills dess. Imorgon klockan åtta på kvällen kan jag andas ut då är det hela över.

Önska mig lycka till nu för nu kör vi.

To be or not to be....

F*** You

Idag blev mitt konto länsat av någon person i bangkok. Känns bra det. Jag som redan är nära ett nervöst sammanbrott pågrund av audition och resan till Irland. Då läggs det här på. :(
Jag är trött! Gud vad jag längtar tills onsdag kväll. Då är audition avklarad, sen väntar LÅNG helg och jag tänker sova ut. Ska bli så skönt. Nu börjar jag bli otålig. Jag vill komma iväg och få det här avklarat.

Till den underbara människan som tyckte att den hade rätt till pengarna jag jobbar för!! 

F*** YOU!

Tick tack

Dagarna går fort, ännu mer så när man jobbar hela dagarna. Idag är det fem dagar kvar tills jag sitter på ett flygplan till Irland. Sex dagar tills jag ska ha en hel dag med audition till skolan. Fortfarande, varför gör man så här mot sig själv?

Jag har fortfarande inte spikat två monologer men vägrar få panik ännu, hehe
Högen har vart fall blivit mindre och jag börjar väl luta mot några. Imorgon så ska jag över till brorsans lägenhet och öva tänkte jag. Då de är i Italien så är den tom och jag får eget space att testa mina gränser på.

Detta är mitt golv just nu;

Allt från låttexter till Shakespeare, puh hur ska det här gå. 

Min överfulla papperskorg med sånt som inte riktigt höll måttet för min smak. 

Imorgon måste jag verkligen få ordning på allt, jag måste ju ha tid att fin slipa på dem. Sen måste jag ju hinna öva på frågorna på Intervju. Det underlättar ju inte direkt att jag jobbar varje dag nu tills jag åker. Sen så jobbar jag när jag kommer tillbaka också. Det blir inte mycket till ledigt. Torsdag nästa vecka då kan jag andas ut, jag längtar hehe. Ne men det här blir en kul upplevelse och det är ju inte precis som om de dödar mig om jag är dålig,,, eller??

Efter denna vecka och nästa så jag har jag enbart sex schema lagda arbetspass kvar. Sen väntar två veckors "semester" då jag bara kan ta det lugnt och vänta på svar från skolan. Det ska blir löjligt skönt.

Dags att runda av igen, imorgon väntar jobb. 

Håll tummarna för att jag får ihop allt är ni snälla. 

Magsår

Är nog inte så konstigt om jag får så som jag stressar över saker. Just nu är det mycket med jobbet och förberedelser inför Irland och audition. 

Shit! Vad har jag gett mig in på?

Det är kul hur nervositet kan få en att helt glömma bort varför man gör saker. Helt plötsligt frågar jag mig själv varför jag ska göra det här för? Vill jag ens komma in, är teater min grej?

Saker som innan var helt självklara känns inte det längre bara för att situationen är jobbig och svår.

Varför utsätter man sig själv för nervpirrande situationer? 

Just nu sitter jag i ett hav av möjliga monologer jag kan göra, pratade med Channette idag och då blev jag lite säkrare i vad jag ska göra. Men det dalar lika fort ner igen. Från att det blir en kul grej, det här kan jag ju och oavsett så blir det en upplevelse. Till att jag inte alls kan agera och att det kommer gå jätte dåligt.

Nåja det värst som kan hända är ju att jag inte kommer in och då har jag ju försökt i vart fall. Ingen skada skedd då inte. Jag känner också att det är viktigt att ta vara på livet och dess chanser för inte vet man hur länge man får. Det händer så mycket otäckt nu och folk får för sig att döda sina medmänniskor hit och dit.

Så mycket onödigt dödande, så många människor med drömmar och framtidsplaner som bara raderas från den här världen. Som inte längre får vara någons syster, bror, mamma, pappa, dotter eller son. För att en person bestämmer sig för att dessa personer ska dö för att deras budskap ska gå fram. Som tycker att dessa går att offra. Det är för mycket för att man ska orka tänka på, alla föräldrar som aldrig får det där telefonsamtalet som berätta att deras barn lever. Utan istället får ett dödsbesked. 

Jag tänker framför allt på den händelsen som skedde nyss på en biograf i USA men också på massakern i Oslo på Utöya. Det är svårt att förstå att tiden går så fort. Att Breivik kan fortsätta sitta där och le i rättsalen medan så många unga aldrig fick uppleva ett år till. 

För ett år sedan igår skrev min mor denna uppdatering. 

Jag var aldrig i risk zonen då jag var på jobbet, men för min mamma var det en väldigt lång timma från de att hon fick veta om bomben och tills dess att hon fick tag på mig. Mina tankar går till alla de som inte fick höra deras älskades röster igen. Som för alltid kommer behöva minnas vad deras sista ord var. Den sista kramen, kyssen eller leendet. För dem som blev av med en del av sig själv den 22/7, som går vidare år efter år utan att någonsin bli hela igen. Bara för att en person bestämde sig för det. 

Norge blir sig aldrig helt likt igen men det kommer fortsätta att hålla huvudet högt och hedra sina döda. 22/7 är en dag att minnas de som försvann och vilka de var. Det är inte Breiviks dag det är Norges dag.

Den här låten kom kort efter attacken och jag har sen dess tyckt den är så himla fin och sorglig på samma gång. 

Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans

Det var en som sa så efter Utöya och jag tyckte det var himla fint, något att hålla fast vid.

En andra chans

De senaste dagarna har varit lite röriga och jag har precis hamnat i ett lugn innan jag ger mig in i nästa nervösa berg o dalbana. 

I torsdags kväll fick jag ett mail från skolan på Irland. Jag som helt hade gett upp hoppet om att de skulle höra av sig och så helt plötsligt. 

Ännu en gång så gick det inte att få tag på mig över telefon men att de var villiga att ge mig en audition tid den 30 juli om jag hade möjlighet att komma. 

Lyckan var ju total till att börja med, gud så häftigt att jag fortfarande har en chans. Min andra chans. 

Men det grusades ganska så snabbt i och med att jag slog upp kalendern och såg att jag jobbade alla dagar i stort sätt nästa vecka och veckan efter. För att kunna ta mig fram och tillbaka skulle jag behöva den 29,30 och 31 juli till mitt förfogande. 

Att få ledigt de dagarna kändes som en omöjlighet då alla andra som skulle kunna komma in och jobba är på semester. 

Jag tänkte dock att jag i alla fall skulle kunna fråga chefen och att på så sätt i alla fall ha försökt. 

Sov knappt en blund den natten då jag var så jäkla nervös, för det första så HATAR jag att be chefer om tjänster. Det känns inte bra även om min chef på Coop är toppen.

Efter lite velande frågade jag henne i alla fall och hon var mycket mer positiv till det än jag trodde och började hjälpa mig direkt med att försöka fixa någon som skulle komma och jobba.

30 och 31 fick jag bort direkt men det var söndagen som jag inte blev av med. 

Sen kom nästa problem, de jag hade tänkt bo hos Henea och Mick är inte i Irland de dagarna. De är på semester i Sverige. Vad är oddsen liksom?

Så då stod jag utan boende. Då tänkte jag verkligen att nu skiter jag i det här. 

Ringde Henea i alla fall och får reda på att hon är i stan. Hon har nycklarna till deras hus med sig och erbjöd mig att få ta dem och bo där ändå! 

Så med det löst så beslöt jag mig att fixa flygbiljett än då, trots att söndagen var ovis. Mycket efter att folk hade peppat mig att åka no matter what.

Tidigare idag så fick jag det sista klartecknet, chefen ringde och sa att hon fixa det. En tjej tar min söndag och jag tar istället hennes fredag. Jag kunde knappt uttrycka hur mycket jag uppskattade det, så jäkla snällt av henne. 

Så nu efter tre dagar av hopp och förtvivlan så ska jag åka till Irland nästa söndag för att sen på måndagen göra två monologer och ha en intreview. För att åka tillbaka till Sverige igen på tisdag. 

Jag har nog inte helt fattat det än så min nerver är hel lugna. 

Nu väntar en vecka av förberedelser, jag ska hitta bra monologer, lära mig dem och göra en sju jävla audition.

Det här kan vara början på resten av mitt liv, jag är så glad och förväntas full att jag inte ens kan förklara med ord.

Oavsett så har jag nu i alla fall gjort ett försök och haft en ärlig chans. 

Tack alla för hjälpen och för alla kloka råd, det är guld värt! 

Tänk om det går hela vägen, vilken svindlande tanke.